Det var så länge sedan jag skrev att det är värt skriva något om Sega Saturn igen.
En sak med Saturn jag ofta funderar över är hur deras dåliga launch i USA i princip innebar slutet för SEGA som konsoltillverkare. Från en genialiskt aggressiv kampanj som Segas dåvarande USA-chef drev för Mega Driven ("genesis"), som innebar att man sänkte priset på konsolen och sålde spelet tillsammans med Sonic, plus alla välkända reklamer med budskapet "Sega does what Nintendon't", så tog en ny chef över när Saturn skulle släppas.
Den nye chefen beslöt att tidigarelägga släppet av Saturn, för att komma före Playstation. Problemet med detta var att ingen av de stora kedjorna var beredda och de bojkottade då Saturn. Dessutom fanns knappt några spel klara.
När Playstation sedan släpptes som planerat blev det en enorm succé. Allt medan Sega gick kräftgång och bland annat vägrade ta in några av de bästa japanska titlarna, som Grandia.
Den europeiska marknaden följde i princip den amerikanska. Hade Saturn blivit stor i USA och tagit in spel som Grandia så hade Saturn sannolikt blivit mer populär i Europa.
I Japan sålde Saturn faktiskt bättre än Nintendo 64, om än knappt (cirka 5 miljoner sålda konsoler för båda)
Vad som gör Saturn rolig är att den, till skillnad från N64, har ganska många udda spel. Men det krävs att man har tillgång till de japanska spelen. De spel som kom till Europa är, enligt min mening, torftiga. Detta inkluderar även de mer kända titlarna, som Panzer Dragoon, Daytona, Nights into Dreams, Sega Rally och Virtua Fighter. Alltså de spelen som Gamereactor nyligen utsåg till de bästa Saturn spelen.
Jag säger inte att spelen är dåliga, men jag tycker inte heller de är något speciellt. Kanske är det just för att de är kända som mitt intresse för dem minskar. Men jag tycker också att den typen av pseudo-3d-spel visar på Saturnens begränsningar snarare än dess styrkor. Det finns bättre spel i alla kategorier. Flera 2d-fightingspel, som X-men-serien. Det finns 3d-fightingspel som Dead or Alive. Det finns FPS som Die Hard (två stycken till och med). Plattformsspel som Astal och Silhouette Mirage.
Och det finns fantastiska scrollande shooterspel, varav flera är väldigt dyra, men Layer Section är ett exempel. Det finns även kompileringsspel av Parodius, Twinbee och Gradius. (mina favoritserier)
Jag kan nämna fler spel men folk brukar inte gilla det jag gillar, så...
Här exempelvis det absurda Yellow Brick Road:
Här fightingspelet, eller vad man ska kalla det, Savaki som jag ägnade en kväll åt att spela genom:
Sen är spel som Virtua Cop eller någon av de andra ljuspistolspelen perfekta som "pick up and play"-spel. Eller Saturn Bomberman, med stöd för upp till 10 spelare. Det är förstås inte mycket nytt i det, men jag tycker i alla fall att det är roligt.
Andra kul titlar är exempelvis Three Little Dwarves, Braindead 13, Nanatsu Kaze no Shima Monogatari. Margic Carpet spelade jag mycket av, liksom Destruction Derby, och till och med äventyrsspel som D no Shokutaku och Enemy Zero som få verkar uppskatta.
Det är sånt jag tycker är det roliga med Saturn, snarare än det fåtalet spel som kom hit och känns allmänt "meh".
PS1 hade visserligen också många kul udda spel, men jag tror att PS1 hade ett sånt överflöd av spel att man känner sig överväldigad. Till Saturn finns ju faktiskt möjligheten att samla på sig allt bra och spela genom det. Totalt släpptes 1028 Saturn spel (ungefär lika många som till Famicom), men av dessa släpptes 775 endast i Japan.
Till PS1 släpptes många fler spel, så många att jag hittar olika uppgifter. Många spel släpptes dessutom i flera utgåvor, budgetversioner osv. Det släpptes minst sex NBA Live spel, och åtta olika Madden NFL. Eller kanske beror det på att Saturn spel känns lite stiligare? Att Saturn konsolen känns stiligare än den väldigt enkelt designade PS1?