Mario Sunshine vs Paper Mario

Min dotter gillar Mario. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tog hem Mariofigurer och så började hon av någon anledning titta på Youtubeklipp på Mario och Peach. Hennes favorit är videos i 8-bitsgrafik där Peach blir gravid och Mario ska köra henne till sjukhuset. Väldigt märkliga saker men ändå fascinerande.

Hon tycker hela tiden jag ska ta hem spel, och spel har jag ju många av. Det är dock inte helt lätt hitta spel som en femåring kan ha glädje av. 

Efter att ha spelat klart Mario 64, där hon uppmanade mig ta alla 120 stjärnor, tog jag hem Mario Sunshine och Paper Mario: The Thousand Year Door (ttyd) till gamecube. 

Jag får säga det är väldigt praktiskt att spela GC spel på Wii, särskilt som man då får ut komponentbild, och Wii får plats på hyllan, till skillnad från GC. Enda nackdelen med Wii är att det är lite krångligare koppla in om man redan har flera konsoler, som är fallet på mitt jobb. 

Hur som helst var vi pepp inför Paper Mario och Mario Sunshine. Eftersom Paper är ett RPG trodde jag det skulle vara jobbigt på japanska, medan första intrycket av Sunshine var väldigt positivt. Men det visade sig snart vara tvärtom. Paper Mario är ett härligt spel som får mycket kärlek online, medan Mario Sunshine är svårkontrollerat och allmänt frustrerande.

Båda spelen finns på Switch för den som har det. Switch versionen av Paper Mario har gjorts lättare för att förhindra vissa frustrerande moment, som att man när man kommit till allra sista bossen måste traska hela vägen genom slottet igen om man vill köpa på sig föremål. Något jag var tvungen göra och det tog närmare en timme att gå tillbaka, köpa föremål, och sedan gå genom slottet ännu en gång för att bekämpa alla fiender ännu en gång.

För att vara ett RPG skulle jag ranka Paper Mario som "very easy", förutom slutbossen där jag dog två gånger trots alla möjliga items, enbart genom otur. En strid mot slutbossen tar minst 45 minuter, varav 20 minuter är cutscenes man inte kan skippa. Men det indikerar väl också varför Paper Mario är så underhållande att man går med på att spela samma utdragna strid flera gånger.

Mitt minne av RPG från 1990-talet är att de var svårare då. Man dog hela tiden, fick ägna flera timmar åt level-grinding, var tvungen testa sig fram för att hitta exakt vilket angrepp som skulle användas mot varje fiende, och att man i princip inte kunde använda "flykt" utom mot de allra enklaste fienderna. Kanske har RPG blivit enklare, eller så är det bara typiskt Mariospel att vara spelbara för såväl barn som äldre. 

Det var därför jag inte hade så många items när jag kom till slutbossen, eftersom man i princip alltid klarar sig ändå. Förutom slutbossen dog jag kanske fem gånger allt som allt. 

Att spela det på japanska var inga större problem, utom vid ett fåtal ställen där en översättningsapp var nödvändig. Jag fick använda en strategiguide väldigt ofta men det var roligt ändå, och jag tror jag hade behövt en guide även om det varit på engelska.

Min svåger undrade varför jag inte spelade med ROM på en moddad Wii. Vi säljer ju moddade Wii som kan spela ROMs och är regionsfria, med mera. Jag sa att jag inte spelar sånt. Jag vet inte varför, men att spela ROMs har aldrig känts roligt. Jag har bara gjort det en gång i början av 2000-talet men det kändes så tråkigt. Sedan dess spelar jag bara spel jag har fysiskt på kassett eller CD.

Det är något med ROMs som gör att de känns som "slit och släng". Man testar ett spel i fem minuter och tröttnar och går över till nästa. Spelar man det på fysisk hårdvara får man mer respekt för det. Man tvingas sätta sig in i det på ett annat sätt. Det är som att scrolla genom Netflixfilmer, titta fem minuter, tröttna, gå in på nästa, osv. 

Efter att ha klarat Paper Mario gav vi oss så in på Mario Sunshine. Sunshine är ett vackert spel med bra musik och till en början är det kul att springa runt och spruta bort gegga. Men rätt snart frågar man sig varför det är så svårt att ta sig runt. Det är intressant läsa recensioner och se videos, för det är inte svårt att hitta videos som beskriver varför de hatar spelet.

Det videon här tar upp är att Mario är väldigt "slippery", alltså att han halkar runt. Att närma sig kanterna innebär en risk att trilla ner. 

I bilden ovan bör man hålla Mario precis i mitten av gången. Han rör sig snabbt, ryckigt och klumpigt, och trillar han griper han inte tag i kanten som på Mario 64. Han har en vattenspruta som gör att han kan flyga omkring men den är inte helt lätt att styra. 

Som videon säger så är Mario Sunshine svårt på ett sätt man inte uppskattar, på ett frustrerande sätt som gör att man blir arg och irriterad av att spela. 

Jag har inget emot svåra spel. Faktum är att jag klarat det Mariospel som brukar rankas som svårast, nämligen det japanska Mario 2 på originalhårdvara, så det hade varit kul klara av det som brukar anses vara det svåraste 3D-mariospelet, alltså Mario Sunshine. Men känslan efter att ha hittat en ny Shine är så "meh" att jag inte känner någon entusiasm att sträva efter nästa. 

Det kan jämföras med Mario 64 där kunde ta mig en vecka att lyckas ta vissa av stjärnorna (t.ex. den sista stjärnan på flygande mattan) men där det ändå kändes roligt spela. Att misslyckas ta sig upp till toppen av en bana i Sunshine pga man inte kan få vattensprutan att flytta Mario känns bara plågsamt och tråkigt. Jag har tagit 22 shines och av dem var det kanske kanske fem som var roliga. 

Spelade man Mario Sunshine på Gamecube när det släpptes blev man säkert bra på det efter några månader. Det är också sådana spelare som verkar uppskatta spelet mest, nostalgispelarna. Inget ont om dem men jag är inte i en ålder och familjesituation som gör det till ett alternativ. 

Just nu spelar vi istället Luigi's Mansion vilket är roligt för hela familjen. Jag kanske återkommer om det.

Mario 64 uppskattning

 Min dotter tyckte jag borde rädda prinsessan i Mario 64, något hon sett i de youtube klipp hon tittar på. Så jag fick sätta mig och försöka ta mig genom Mario 64 till N64, ett spel jag inte spelat innan, utom för att testa handkontroller. Jag brukar testa dem med Mario 64 för det är lättaste sättet se om spaken är responsiv. (Man använder visserligen inte styrkorset men jag har aldrig haft en handkontroll med dåligt styrkors)

Faktiskt har jag bara spelat ett N64 spel tidigare: Banjo Kazooie. Jag gjorde några videos för Japanspels youtubekanal. Det var i och för sig ett fantastiskt spel men jag hann inte spela färdigt det. Det är också enormt långt.

Eftersom jag inte spelat Mario 64 tidigare kan det kanske vara av intresse beskriva hur det är att spela spelet för första gången. Givetvis spelade jag på originalhårdvara, och på japanska.

Mario 64 går för bra för barn att spela också. Min dotter kan inte spela 2D-spel för att hålla nere springknappen och hoppa samtidigt är för svårt. Men att springa i Mario 64 är lättare och hon kan även hoppa på goombas. 

Handkontrollen hon använder är en ASCII handkontroll med samma spak som originalet. Man kan dessutom ställa in turbo på alla knappar. Ingen ville dock köpa den. Folk är ofta skeptiska till allt som inte är original, oavsett hur bra man försäkrar det är.

Mario 64 är ett klassiskt spel som rankas som ett av de bästa N64. Det är uppenbart att de lagt mycket möda på att se till allt fungerar optimalt -- att det aldrig är för svårt men heller inte för lätt. Det tog mig några månader spela genom allt och ta 120 stjärnor, och kanske hälften så lång tid klara Bowser. Nu är jag inte någon gamer så man kan säkert klara det snabbare.

Att spela på japanska fungerar dock inte helt bra. Även med Googles översättningsapp är det ofta alltför kryptiska ledtrådar man får. Hade jag inte kollat på youtube klipp ibland så hade jag nog inte kunnat klura ut det. Även om man spelar på engelska tror jag det är osannolikt man kan hitta alla 120 stjärnor på egen hand.

Står det verkligen så i engelska versioner? 

Den främsta svårigheten ligger i att hitta var stjärnorna finns, men en del stjärnor kräver också att man är bra på att spela. De är inte enormt svårt, men banan med den flygande mattan måste jag ha ägnat 20 timmar åt, liksom banan med klockan. På klockbanan var jag tvungen googla för att förstå att man kan hoppa in i den på olika tider för att få klockan stanna eller gå i annan takt. 

Det frustrerande med Mario 64 är ändå kontrollerna, fastän de verkligen gjort sitt bästa. Jag gissar att handkontrollen specifikt designats för Mario 64 och kamerastyrning. Ändå är det ofta klurigt att göra enkla hopp från en plattform till en annan, eftersom kameran kan få avstånden verka annorlunda än de är. Efter månaders spel hoppade jag fortfarande ner för stup och det känns dumt att ett hopp på några centimeter kräver att man placerar sig rätt, vänder sig åt rätt håll, och sedan få till en kameravinkel som visar avståndet. 

En annan sak jag också insett är hur dåliga spakarna på N64 handkontroller är. Efter någon månad börjar det göra ont att använda spaken för man får trycka hårdare på den. Undrar om kidsen på 1990-talet önskade sig handkontroller i födelsedagspresent? 

Det ser helt klart lättare ut när man tittar på videos. Mario 64 har fortfarande en aktiv spelcommunity som försöker med alla möjliga och omöjliga saker. Nyligen såg jag en video som beskrev den förste spelaren som klarat av spelet utan att använda A-knappen. Det tog honom mer än 40 timmar.

När jag började sälja japanska spel kring 2013 var Mario 64 ett populärt spel för speedrunners. De köpte en japansk N64 konsol och Mario 64, i syfte att försöka klara det så snabbt som möjligt. Jag vet det var speedrunning bland annat för att de alltid efterfrågade första versionen av spelet, "INTE shindou versionen". Shindou versionen har nämligen inte BLJ-buggen som gör man kan klara spelet med 18 stjärnor, eller vad det nu är.

Att den japanska versionen är populär beror på att den japanska texten är kortare, vilket gör att det går något snabbare ta sig genom spelet, om jag förstår det rätt. 

Shindou versionen är alltså rumble pak version. Det är lätt att se för de har olika etiketter. Egentligen är det ingen större nytta att spela Mario 64 med rumble pak, men det är en kul grej, särskilt som det bara såldes i Japan och är lite ovanligare. I början sålde jag rumble pak versionen dyrare, men sen blev speedrunning populärt och då sålde jag första versionen dyrare.

De senaste åren har intresset för speedrunning avtagit, och jag har sänkt priset på Mario 64. För närvarande 199 kr för en lös kassett. Kanske har folk tröttat på speedrunning eller så spelar de numer på emulator, everdrive eller nåt annat sätt. 

Hur som ett utmärkt spel och jag förväntar mig att boxade japanska N64 kommer gå upp i pris, även sådana som Mario 64. Boxarna är kanske de största pappboxar som gavs ut till populära konsoler (minus specialutgåvor). Man kan fråga sig varför de gjordes så stora just i Japan men det är åtminstone estetiskt tilltalande. 

More twin famicom nerd info

Incidentally today is a Friday, and so Famicom Friday suits well.
The good thing when you make your own videos is that you don't have to worry about them getting deleted (unless youtube deletes them for some reason).

I got a twin famicom with some loose contacts on the back. It is a common problem. In the first video I show you how I fix that. I should add that I am not a "modding guy", and this is about as advanced as my soldering gets. I have colleagues that do the modding. So don't worry, your console don't have to suffer my hands.
_

Alright, then I made another video with a bunch of info about twin famicom and disk systems in general. I didn't mean to make it this long, but I started talking and got into it. It is in English. I hope you'll find it interesting.
_

Then I played three Mario games on famicom to test our latest AV modded famicom.

_

Weird how I have started to find the original Mario Bros game (the plumber game) playable. The first many times I found the controls to be annoying and impossible, but after having played it every now and then for 1-2 years it doesn't feel that bad.

I wonder if I in the future will feel the same way about Mega Drive and Nintendo 64.  I actually played some MD and N64 games during the week, although I didn't enjoy them much. Gameplay videos are on youtube.

SMB2 "lost levels", original vs All Stars version

One of my favorite games is Super Mario Bros 2 in Japanese version.
The appeal of this game for me is in its original FDS version.

In its original version, SMB2 is more challenging. The physics in the FDS version is the same as in the first Super Mario Bros, and I hope that people can remember that SMB is more difficult to control than a game such as Super Mario Bros 3 or Super Mario World.

Personally I think that the "cutified" sprites and music in All Stars take away the charm off the original.

In the original, you can't control your character very much after he has started to jump. And I think your character seems bigger and less likely to fall off platforms. So they have made it easier.

A more obvious difference is that in the original you don't have any save function. If you are game over on 8-4, you have to continue from 8-1. And the levels 8-1 to 8-4 are really difficult.

When it comes to level design, the levels are basically the same. 

I remember when I first played this game in Super Mario All Stars, 20 years ago. It felt kind of weird. But after having tried the FDS versions I started to appreciate the original more than I ever did before and it surpassed my lack of curiosity for the All Stars.

I think it took me around 30 lives to beat 8-1 and 8-3, and they are still tricky. 8-4 takes me even more lives. 8-2 is actually relatively easy. There is supposed to be a very difficult jump there, but frankly I can often get it on the first try. Maybe the difficulty is in finding out you have to do the jump in the first place, in case you didn't know.

Here is my playing from the castle in 7-4 and all the levels to 8-4.

_

I don't have any good editing software and all I can do is the cut videos at the beginning and end. I took the videos from in between boring parts where I died alot, but the gameplay in each video is continous. So cheer for me! When I die, you'll have to wait longer.

You should know that I took a lot of extra lives in the beginning of my run! But I had lost almost all by the end, LOL. Here you can check the beginning where I took 100+ lives.
_

If you think it is cheating, you should know that this trick can only be done in this particular place in the game, right at the beginning. Nintendo must have put it there on purpose.

I got inspired to play through the game, and do the 1-up trick, by watching the Game Center DX episode of the game. Seems it was deleted from youtube, but it can be found here: http://vimeo.com/22219988.

I've also made a video of the all-stars version here. As I play it again, it feels slower than the original. That's one thing I like about the original - it is a fast paced game.

_

I made a longer play of the original, playing through every single level one by one without using warps. If you complete it that way, you get to play the secret world at the end, as you'll see.
I was sure I wouldn't make it because I had died so many times and only had a few lives left, but with some luck I did it. This video shows my last attempts at 8-4. I was nervous,  still can't believe how I did it.

_

Each time you beat the game, either with warps or without, you get a star added to the title menu. This is saved onto the disk and will be there for as long as the disk works. In my copy above, you can see from video 1-1 that there are 3 stars. At the end of the video 8-4, you can see that another star was added.

I don't know how many stars you can have, but I have had some copies of this game that has had the title menu full of stars. When you have 7 star (or 8?) you can press Left+A (or Left+Start?) to reach the Hell Courses. They are pretty much impossible, and I don't even bother with them.

The original SMB2J can also be found as a famicom mini game which is identical to the original but on a smaller screen.

For GBA (region free game). I had one for 275 SEK

 
It is also on Wii Virtual Console and 3Ds virtual console. I don't own those consoles and can't evaluate that.

A review said about the Wii game:

A fairly popular trend on the Internet now is hacking old Mario games to make new levels, then challenging friends to try to beat the purposefully too-difficult designs. You can find videos of the subculture scattered on YouTube and similar sites, and watch as players try over and over to get through seemingly impossible side-scrolling challenges. Super Mario Bros.: The Lost Levels is a lot like that. 

Compared to the Mario we Americans know and love, The Lost Levels feels a lot like a fan-made hack – with platforming challenges that are just a bit too frustrating and don't flow as well as Mario 1, and graphics that seem like a downgrade as well. But, odd as it is, this is the real, actual follow-up to Super Mario Bros. the way it was intended to be. A set of 52 extra levels, all made harder than any found in the first SMB, and all spiced up with just enough new elements to make it stand alone as its own separate game. It's absolutely worth 600 of your Wii Points to experience it, and Luigi's alternate controls, and the near-maddening new vision of the Mushroom Kingdom for the very first time. Just prepare yourself for repeated trips to the Game Over screen, because it turns out that NOA [nintendo of america] made the right choice after all, over 20 years ago, in holding this one back.  -- http://www.ign.com/articles/2007/10/04/super-mario-bros-the-lost-levels-review

Personally I think the best experience is still to play the original software on the original hardware. This can be a difficult and complicated thing. First you need to get either an AV modded famicom+disk system, or a twin famicom. And make sure the disk system is refurbished by a qualified person!

Twin Famicom I sell for 998 SEK, fully working, with EU power and two disk games

I do the necessary belt restoration, but sometimes I have to recalibrate some of them because they weren't reading 100% accurately. I have a free 1 year warranty for recalibration. I hope I now have to skills to do it properly, but three months ago I had two recalibrations.

Getting either of these setups in working condition usually will cost around 1000 SEK (150$), plus shipping. Possibly you have to spend more on finding the power supplies you need.

Then the game will cost around 100-150 SEK (15-25$) for the disk. If you want a boxed copy, you'll need to pay a bit more. The good thing is that the game is common, it sold more than 2 million copies in Japan. A little trivia is that the game only takes one side of the disk, so if you are lucky you might get another fun 1 sided game on the other side, such as Twinbee, the original Super Mario Bros, or Ice Hockey.

Famicom Friday: Fuzzical Fighter and Palamedes II

Yesterday I had myself a Famicom Friday, with some games that have not been sold for a while.


Palamedes II.

125 SEK

I played this game for about an hour. At first it is almost as annoying as Puyo Puyo but there are two good things compared with Puyo Puyo. First, the matches can be over really fast which reduces the annoyance. Secondly, I won sometimes.
The game has some randomness to it, so one is likely to win after a while.

_
The gameplay seems complicated but it isn't. You have the die [sv not: "die" är singularform av "dice"] at the top with a number. Your have to place your dice that will make a poker-like number. The best combination is a straight, such as 6-5-4-3. Second best is four of a kind. Also good is three of a kind, or two of two different sorts. When you get some good combination, you will remove 1-4 rows from your screen, and the opponent will get 1-4 rows added. That's the puyo puyo aspect.

The tricky thing is that you can only place a die that has the same or acjacent number as the die on the table. So if the die on the table has 5, you can place 4,5 or 6. Say you place a 4, then the die on the table will change to a 4. This also effects what the opponent can place.
I think the video explains the rest of the gameplay.

The game was fun for a while. The main annoyance is that the die on the table is hard to see when you look at your own board. They should have put it in the middle, and maybe have a sound indicating what it changes to. The second annoyance is that the game feels random. In one moment you are almost dead, and the next your screen is empty and the opponent is almost dead.


The third game I played was Fuzzical Fighter.

195 SEK

Strange that this game hasn't been sold, but I was happy because I enjoyed it very much. I played it for 3 hours. Not only is it uncommon but also a great game.

Sometimes I think many people don't have very good taste, because I keep on getting requests for games like Trip World, that I don't even think is fun, but I now have a loose copy for sale for 795 SEK (125$). That is the lower end of the current price on eBay. Fuzzical Fighter is unsold for 195 SEK. Oh well.
_

At first Fuzzical Fighter may be confusing because you start in this Dragon Quest view and might think "oh no, not another weird japanese RPG". But actually the RPG mode is insignificant and easy to figure out. To prove my point, you get passwords that consists of FOUR NUMBERS and is the same for a level no matter how you upgraded. So it isn't an upgrade-heavy game.

It also starts off slow and easy and may seem boring. But there are 8 levels and they get harder and faster.

You get gold when you shoot enemies and you use it to buy stuff in the shop. In the shop with an ship sign you can upgrade Shoot (シュート ? I don't know), Shield (シールド) or Engine (エンジン). The katakana is literally the English word phonetically. Learning some basic katanaka is actually not that hard. I recommend practice on: http://www.realkana.com/

In the other shop you can buy items, literally アイテム.
You use the Item by pressing Select during gameplay. I know one item will take you back to the last castle you won. One upgrade is "Add Power" (パワー means power) to add HP, and one is "Add Magic" (マジック means magic) to add more Magic points.

The magic that is 16 MP will also take you back to the last castle. This is useful if you are almost dead. Use magic buy equiping it, and press the A button.

To equip your ship, simply press Start when playing and select your upgrades.

A special thing about the game is the Fuzzical mode. This is an autopilot of sorts that will avoid obstacles. I think it is useful on later stages when the screen scrolls fast and there is a ceiling and ground that show up. I actually had the Fuzzical mode on in the video because it made it more fun to play. It feels weird at first but is strangely playable. Easier than when I tried Darius II last week with my not-too-functional Mega Drive controller.

The graphics is nice and the music is well made.
To buy upgrades you sometimes have to "level grind", meaning you play a bit of a level until your HP is low, then you use a magic to go back to base, buy an upgrade, restore health, and restart the level. You restore your health by going to Inn, select the top menu item, and then chose the top item that is cheap and will restore your HP and MP.
I didn't mind grindning because I thought the game was fun to play.

If you are one of the people who read my blog posts regularly, you may know that I enjoy action games with a strategy element. That  is so that my brain will do some work and not just my reflexes, and to keep my from falling asleep by repetitive gameplay.

It is also nice with a shooter where you can keep on trying. Keep on collecting gold and buy upgrades instead of getting game over. It doesn't feel super hard either, which is nice for someone like me who is not a mad-skillz button mashing shmupper (who only plays with a custom made Seimitsu part stick).

I show a video from early gameplay only. It gets more fun later on.

And as bonus, a few days ago I also played some more Super Mario Kart ghost valley 1, to show I could beat the time I mentioned in my recent Mega Drive blog post.
_

And I made another Goemon video! Now on super famicom: Gokujou Parodius. Wow, some of my favorite games Twinbee, Gradius and Goemon all in one, what a combination! But I feel that parodius is more of a joke than a game. :) I don't play it seriously.

_