Makaimura och Double Dragon, vad är det?

I mitt förra inlägg nämnde jag suddgummin och undrade om ni visste vad det är för spel.

Om man inte känner igen figurerna så fanns en ledtråd högst upp i bilden. Där ser man boxen.

Även känt som detta:

Ärligt talat förstår jag hur NES spel kan vara så populära. När man jämför med famicom boxar är NES spel tråkiga, slitna och fula, enligt min mening. Jag har ingen nostalgi till NES. För mig är NES något som en kompis hade. När jag kom hem till honom spelade vi Ice Climber, där jag dog direkt medan han spelade vidare, och Duck Hunt, där jag blev game over medan han spelade vidare. Sedan skulle han äta middag och jag fick sitta själv och spela Flintstones som knappast är särskilt roligt.

Anledningen att jag kallar det Makaimura är dock inte att jag ogillar NES, utan för att jag hade problem komma ihåg det engelska namnet. I vanliga fall brukar jag ange det engelska namnet, t.ex. "For the frog the bell tolls" istället för "Kaeru no Tame ni Kane wa Naru" (ett game boy spel utvecklat av Nintendo som bara släpptes i Japan), eller Adventure Island istället för "Takahashi Meijin no Bouken Jima". Men jag förväxlade Ghost N Goblins med efterföljaren Ghost N Ghouls, eller så råkade kallade jag det Ghosts N Goblins. Och sen det där med var apostrofen ska sitta... Då var det lättare kalla det Makaimura. 

Jag tänker automatiskt att Makaimura är en välkänd spelserie, men när allt kommer omkring släpptes NES spelet för 39 år sedan, eller åtminstone 35 år sedan det släpptes i Europa och blev känt för svenskar. Sedermera har versioner släpptes till SNES och Mega Drive och spinoffs till Game Boy. Det finns visserligen till andra konsoler men det lär vara få som lärt känna spelet genom dessa återutgivningar eftersom de inte sålde särskilt bra. 

Det är till och med 12 år sedan som AVGN spelade det i ett Halloweenavsnitt.

Notera att han felaktigt kallar spelet Ghosts N' Goblins i videotiteln. Det kan vara så att spelet egentligen heter Ghosts'n Goblins men att de skrev fel på boxen. Jag hörde även något om att den i Europa hette Ghost'n Goblins och i USA Ghosts'n Goblins. Det gör det svårt veta vad jag ska kalla det när jag namnger den, så jag kallar den bara Makaimura.

Videon är värd att se än idag.  Även AVGN kan dock ses som något som tillhör en tidigare generation. Jag har säkert kunder som inte var födda när AVGN började göra videos. Åren går och man tänker inte på att det man ser som självklart är okänt för yngre.

Det är säkert svårt för yngre spelare att leva sig in i hur en äldre generation kastades in i detta äventyr, där en modig riddare inleder sin kamp på kyrkogården för att omsorgsfullt ta sig förbi djävlar, zombies och demoner i ett helvetiskt svårt spel, för att i bästa fall nå ett mål som få klarade. Varje träff får honom tappa rustningen medan nya fiender angriper, och överallt väntar orättvisa sätt att straffa spelaren. Som att man på bana 5 måste ta en sköld som vapen, trots att skölden är dålig. Annars skickas man tillbaka till bana 4, vilket man först märker när det sker.

Samma öde har drabbat andra ikoniska spelserier från min generation, som Double Dragon. När jag ser spel från den serien reagerar jag med "Ah! Double Dragon! Det är värt något!" men faktum är att jag sällan lyckats med att sälja dem. Game Boy versionerna säljer så dåligt att jag inte bryr mig om lägga ut dem längre, trots att jag alltid tänkt att det borde finnas intresse för hur den japanska del 2 har andra sprites än den europeiska.

Som kuriosa kan nämnas att man kan spela 2p på game boy versionerna också (del 2 & 3), och man kan till och med koppla ihop ett japanskt och ett europeiskt spel fastän de har olika sprites.

Återigen är det säkert svårt leva sig in i hur man som barn på 1980-talet hörde talas ett spel där man kunde röra sig fritt (scrolla både horisontellt OCH vertikalt) medan man spöade upp realistiska motståndare. Till och med tjejer! Som man kunde dra i håret! (tiderna har förändrats och det är kanske nödvändigt påpeka att våld mot kvinnor är fel, även i självförsvar, och att vi alla måste hjälpas åt motverka könsstereotyper. )

Double Dragon brukar ses som det första beat'em up spelet. I del 2 på NES kunde man spela två spelare samtidigt! Detta var något helt nytt. Alla pratade om vilka specialangrepp man kunde göra, som att armbåga bakåt eller kasta över huvudet. Sen när man kom till slutet av banan möttes man av denna groteska gestalt som rusade på en med en spark. Jag minns fortfarande hur rädd jag blev.

När jag började sälja spel fanns det många som var nyfikna på de japanska versionerna. Men då var spelen mycket billigare. Folk som nu är 40+ börjar inte med att köpa in NTSC versioner som ibland är dyrare än PAL. De köper in sina barndomsspel om de inte redan har dem, eller så ägnar de sig åt viktigare saker. Jag har hört om åtskilliga som sålt av sina samlingar.

Det finns ju yngre personer som börjar samla och spela, men de vill ha det som de känner till. Pokémon har exempelvis bara gått upp i värde, vilket man inte minst märker på mässor där barn under 10 år vill ha våra pokémonfigurer. Mario är också ständigt populärt. Game Boy versionerna av Mario Land går för över 100 kr.

Man kan jämföra med Kunio-Kun-spelserien som alltjämt är populär i Japan men aldrig blev lika stor i Europa. Kunio-Kun som för övrigt är utsprunget till Double Dragon, vilket är anledningen till att Double Dragon 2 till game boy fick ha Kunio-Kun-sprites. 

Det gjordes en massa Kunio-Kun-spel. Själv spelade jag mycket av fotbollsspelet Nintendo World Cup hos en bekant (ej samma person som i början av inlägget) och det gavs även ut ett populärt spel som fick heta River City Ransom. I Japan gavs det ut andra spel, både till Famicom och Super Famicom. Här ishockeyspelet:

Jag har sålt dem i perioder, men de säljer sämre nu än när jag började. Vi flashade till och med kassetter med engelsk text och sålde. Jag trodde att Kunio-Kun-spel med tiden skulle bli mer efterfrågade eftersom jag själv kunde relatera till de humoristiska huvudpersonerna i Nintendo World Cup, men det fungerar såklart inte så. Det finns för många spel och det som tillhör det förgångna försvinner med åren, om det inte släpps nya spel som håller det vid liv. 

Gott nytt 2025

Förhoppningsvis finns vi kvar även 2025. Som småföretagare vet man aldrig riktigt det eftersom det kan dyka upp ovälkomna överraskningar från skatteverk och riksdag. Som kemikalieskatten 2017, som slutligen togs bort på retrospel under 2023, kanske delvis tack vare att jag flera gånger informerat vissa i Riksdagen om hur orättvist det slår mot retro TV-spel. 

Under 2025 måste vi förhålla oss till en ny lag som heter Produktsäkerhetsförordningen som innebär att alla produkter måste märkas med tillverkarinformation, importör, med mera. Det är lätt för större företag som Clas Ohlson men inte så lätt för småföretag som inte själva tillverkar sina varor. 

Men om vi finns kvar så har vi bland annat följande saker på väg från Japan under 2025:

Nintendo brädspel och kortlekar, Pocketspel och bordsspel, Tamagotchis, handkontroller (till n64 och gc), GBA spel, oöppnade pokemon spel till N64, hörlurar till game boy (original, oöppnade), famicom robot, original famicom samlarsuddgummin (s.k. keshi), musikskivor, pc engine duo, minneskort, game boy player, en mega cd konsol, många fler boxade n64 och gc spel, en rätt kul nytillverkad famicom multiplayer adapter, powerglove, och famicom mini konsoler.

spelmusik:

Nedan suddgummin. Ser ni motivet?

Nåt säger mig att det inte var så bra köp men jag köper ofta sånt som ser kul ut och kanske ingen annan har, sen vet man aldrig om det säljer. Ibland köper ingen en vara på ett halvår och sen säljer fem stycken på en vecka.

Nedan spelkorten. Nintendo var ju ett spelkortsföretag i början och tillverkar fortfarande både vanliga kortlekar och speciallekar.

Däremot köper jag inte in så mycket famicom och SFC spel längre, eftersom det har blivit så dyrt och samtidigt verkar intresset i Sverige dalat. Särskilt på lösa SFC spel. Jag tror i så fall mer på Gamecube och N64. 

När det gäller GC tycker jag det borde finnas samlarvärde i de boxade spelen, medan få köper spel utan yttre box. Jag har en massa lösa GC skivor och manualer men det var i princip ingen som ville ha det, utom spel som Smash Bros som är helt på engelska. Så det får ligga på lager tills vidare. 

Själv har jag spelat Paper Mario och Mario Sunshine under julhelgen. Mario Sunshine är betydligt enklare än Paper Mario (på japanska) men Paper Mario är rätt kul även om man nästan spelar helt efter en guide. 

När jag säger att jag har saker på väg brukar folk ofta anta att det dyker upp snart, men frakt från Japan tar minst 3 månader, och sen måste det packas upp och tas foton på. Konsoler måste testas också, och ibland repareras och få tillbehör. Så varorna kommer dyka upp någon gång under 2025.

Vanligt är även frågan "Pris?", som om jag redan nu bestämt priset. Tänk exempelvis att kortlekarna ovan kostar 100 kr i inköp per styck. Då måste de säljas för 149 kr bara för att täcka inköpskostnaden med moms, provision, med mera. Och sen vill man ju trots allt inte behöva jobba gratis (ibland verkar folk inte förstå det, som om de själva skulle jobba utan ersättning). Det är även ganska mycket jobb i att hitta saker köpa, kolla upp priser, ta foton, kategorisera, osv. Så det tar tid också.

Sen kanske de fyra där uppe inte säljer, så man måste försöka få så mycket som möjligt för de jag tror säljer dyrast, alltså då Luigi's Mansion, Mario Kart 64 och Zelda. Och så spelar skick roll: saknas något, är de oanvända? Köper folk ens spelkort idag? 

Faktum är att pga hur många varor jag har som ingen vill ha, så försöker jag ta så högt pris som jag tror jag kan ta. Hellre att de ligger osålt i något år tills de köps av någon som verkligen vill ha dem. 

Att blåsa i spelen

För några år sedan spreds en artikel i speltidningar som sa att det inte gör någon nytta att blåsa i spel. Och att det dessutom kan skada spelet.

Jag kan väga in i detta, som professionell speltestare. Känns konstigt skriva det, men mitt yrke är ju att sälja spel, och det innebär att testa dem. Jag testar mer än 99% av alla kassettspel jag säljer. Enda undantagen är kunder som säger de kan rengöra och testa själva, eller i ett fåtal fall per år där boxade spel måste skickas snabbt (boxade spel fungerar i princip alltid ändå).

Att blåsa på ett spel skapar fukt, vilket gör att det får bättre kontakt. Fukt är även en lättare rengöring, vilket var anledningen att vi blåste på 1990-talet. Det är inte heller omöjligt att små dammpartiklar försvann genom blåsning.

Det är denna bild som anses bevisa att blåsning förstör spel:

Men faktum är att blåser man på spel och sätter in i konsolen så torkas utandningsluften bort. Han som gjorde detta experiment blåste bara på dem och lät dem ligga, vilket inte är hur man gör i verkligheten.

Det bästa beviset för att blåsning inte förstör spel är att väldigt få spel från den tiden är förstörda. Jag brukar rengöra och testa spel först efter de är sålda, eftersom det är så få som inte fungerar. I de fall de inte fungerar är det antingen något chip som gått sönder (okänt varför, möjligen är det statisk elektricitet eller att konsolen på något märkligt sätt förstört det) eller så är någon av de små ledbanorna på kortet av. 

Skador på ledbanor tror jag beror på slitage när man sätter in spel i konsolen och möjligen vickar på dem mycket, men det är så pass ovanligt att det troligen kräver något utöver det vanliga. Som att man spelar på en dåligt utformad klon, eller att man tar av skalet på konsolen och vickar som en galning.

De där kontaktytorna längst ner är väldigt resistenta. Det krävs mer än lite fukt för att orsaka permanent skada. Man kan alltså fortsätta blåsa i spelen utan att ha dåligt samvete. Han som gjorde experimentet hade fått sin kassett till nyskick genom att torka av det med en tops.

Av Super Famicom spel fungerar runt 99%. Famicomspel brukade alltid fungera men på senare år verkar det ha blivit lite mer problem så jag får kanske sänka det till 98%. 

Med det sagt så är blåsandet inte en bra metod att rengöra spel. Mycket bättre är att rengöra med en tops. I början var rådet att använda elektronikrengöring, men just elektronikrengöring skulle jag avråda från, eftersom det är så mycket gifter i den sprejen att man inte vill ha det överallt i lägenheten. Så vitt jag kan bedöma kan man lika bra fukta sin tops lite med vatten. Egentligen kan man troligen använda vad som helst, bara man inte tar så mycket att kladdas runt till det gröna på kortet.

DS spel är något mer benägna att inte fungera, eftersom kontaktytorna blir slitna på det. GB och GBA spel är tyvärr också oftare trasiga, eftersom det kommer in vätska eller kanske rengöringsmedel som hamnar på baksidan av kretskortet och med tiden förstör det. 

För den som har spel som inte fungerar så kan vi erbjuda att kolla på det. Ofta beror det på

1. Rengöring av kontaktytorna. Och fungerar det inte: ännu mer rengöring. Jag brukar använda CIF Cream. Jag brukar även vara ganska hårdhänt i att dra runt kassetter i konsolen för att rensa bort sega rester och för att skapa kontakt.
2. Eller eller fler ledbanor som gått av. Använd en multimeter och mät alla ledbanor.
3. Ett chip som är sönder. Om du har i kretskortet utan skal, prova känn på chippen. Om något blir väldigt varmt (så att det är obehagligt röra på det) så är det kortslutet och måste bytas. På en del chip kan man byta ut minneschip (RAM-minne), men det finns även chip som skapats just för spelet och som alltså inte kan bytas, såvida man inte flashar ett eget (vi kan göra detta, men det kostar mer och då är spelet inte "original" längre). 
4. Det kan också vara så att det inte är spelet det är fel på, utan konsolen. Jag har haft Super Famicom konsoler som fungerar med alla spel utom ett.

Till det kan nämnas att man ibland gör dumma saker, som att vissa spel tar några sekunder starta, vilket gör att man kanske tror det inte startar. 

Det finns kunder som undrar om läckande batterier förstör spel. Många NES och SNES spel har ju batterier i sig, liksom GB spel. Jag kan åtminstone säga att jag inte sett detta i NES och SNES spel, eftersom dessa batterier inte verkar läcka. Jag säger inte det är omöjligt, men jag har inte sett det. På Game Boy finns det batterier som ser bubbliga ut och lite blåa med vita fläckar i kanten, men ännu inget fall som förstört kassetten. Man behöver alltså inte byta batterier i förebyggande syfte. 

100 GBA boxar

För länge sedan, närmare bestämt 2012, fick jag tag på närmare 200 boxar och manualer till GBA. På den tiden hade jag inte råd köpa in boxade spel, och även lösa GBA kassetter var dyra. Det hade inte blivit retro än. 

Det kan jämföras med hur Game Boy i princip reades ut. Jag köpte många GB spel för min privata samling. Man kunde få nya, oöppnade GB spel för 50 kr styck. Idag kostar de 500 kr styck. 

Detta var innan retrospel hade börjat gå upp i värde. Särskilt japanska spel var billiga. Men GBA kassetter var för dyra för mig. Min tanke var att när jag köpt in boxar så var det bara en tidsfråga innan jag skulle få tag på kassetterna. Någon gång borde de bli retro och gå ner i pris, resonerade jag.

Jag minns vad min dåvarande kollega Björns skeptiskt sa när jag visade upp hyllan med GBA boxar: "Det kan inte ha varit dyrt". Faktum är att det bara kostade lite mer än en tusenlapp, vilket ungefär var vad jag kunde lägga ut på den tiden. Priser har förstås gått upp på 12 år.

Jag förstod det skulle ta tid, men inte att det skulle ta så lång tid. GBA nådde aldrig den nivå att de reades ut, utan har bara gått upp i pris. En annan sak jag inte visste är att det finns så oerhört många GBA spel. Många av spelen har jag aldrig haft, till skillnad från Famicom och Super Famicom där jag troligen haft 80% av kassetterna vid något tillfälle. 

En del av boxarna har förstås fått en kassett genom åren, som en fin Mother box och en del andra vanliga spel, som Kirby. Kanske runt fem spel om året. Boxar till mahjongspel och liknande har jag kastat. Men jag har fortfarande inte fått in en lös Donkey Kong Country 3 kassett. Jag har också kvar två Sonic boxar, tre "Hudson Best of" boxar, och tre Kunio-Kun boxar, 

Många spel har jag aldrig ens sett till salu.

Silent Hill, Darius, Gradius Generations, Kunio-Kun spel, Hudson Collection... Elevator Action ser jag ett exemplar sålt på Ebay för 6000 kr.

Många är i fint skick, som att man bara tagit ut kassetten och lagt boxen på hyllan. Men en del är mer slitna.

Ett tag provade vi lägga boxarna i webshopen, men det var mycket svalt intresse så vi avaktiverade dem igen, i hopp om att de skulle få en kassett vid något tillfälle.

Länge gick jag igen alla boxar när jag fått in några GBA kassetter. Det var kanske delvis terapeutiskt  att titta på alla fina boxar, men också mycket tidsödande... Vissa spel finns det dessutom så många av, som Harry Potter och One Piece spelen, så man fick jämföra koden på box och kassett.

Numer har vi en lista på alla spel: GBA boxar, sorterad av koden som finns på alla spel. Om det finns någon som behöver en box så kanske vi kan komma överens om något. Priset är "marknadspris", alltså om ett boxat spel är värt 1000 och en lös kassett 500 så är boxen värd 500, eller 400 med lite rabatt. Så det är kanske främst till för dem som redan har en kassett de vill få en box till.

De svåraste spelen jag klarat av

Det ska sägas att jag inte är någon gejmer (gamer...?). Jag hade max 20 spel när jag växte upp och sen spelade jag game boy i något år innan jag började med Japanspel. Sedan spelade jag spel för Japanspels räkning i något år innan det inte fanns mer tid för sånt. Trots allt tycker jag det är roligare sälja spel än att spela.

När jag var barn visste jag inte ens att det gick klara av spel. Mario var en sak, man skulle rädda prinsessan. Men många andra spel gick inte klara av. Jag spelade exempelvis mycket på ett spel som hette Boulder Dash, där det bara blir fler och fler banor. Troligen har det inget slut för ingen har hittat något.

Jag hade också ett spel som hette The Rescue of Princess Blobette. Jag vet inte om manualen var på engelska eller om jag inte läste den, eller om det kanske inte stod vad de olika tabletterna användes till, men jag lyckades aldrig klura ut det. Jag minns att jag påbörjade en lista där jag skrev ner det, så kanske framgick det inte av manualen.

När jag spelade ett av mina få SNES-spel, Bart's Nightmare, hade jag därför inte i avsikt att klara det. På den tiden spelade man när man kom hem från skolan tills man dog. Dog man fick man börja om från början eller spela ett annat spel. Vi hade ju inte hundratals spel på vår Ipad utan det var vad vi hade. (det finns säkert läsare som inte ens var födda på 1990-talet)

Många tycker spelet är svårt pga den andra banan i underjorden, men jag hittade ett trick som gör att man kan få två extraliv direkt i början. Ett annat trick är att man kan använda R för att scrolla bilden, för att få Maggie att skjuta ut sina projektiler. Sedan gäller det att hoppa runt snabbt som tusan så snart den gröna demonen dyker upp. Och så lyckades jag klara av det. Det förvånade mig att spelet hastigt avbröts av att Bart vaknade och det tog ett tag innan jag förstod att det måste innebära att jag hade klarat det.

Jag lyckades klara av det igen när jag skulle prova den japanska versionen. Det var rätt bra att klara av det på ett försök efter alla år, och jag misslyckades nog bara en gång med en bana. Här en spelvideo från den genomspelningen.

Här sista klippet som visar sista banan.

Spelet har överlag dåliga recensioner. En kompis skrattade åt mig när jag berättade att jag fått det i julklapp. Men när man väl kan det är det faktiskt ganska roligt... 

Jag undrar hur många som idag har tålamodet idag att spela den typen av spel där man får börja om när man dör. För att citera Cranky Kong i Donkey Kong Country från 1994:

Sen tar vi ett hopp fram tills jag började spela Game Boy igen, kanske kring 2009. Jag tänkte jag skulle försöka klara av några av de klassiska spelen, som Castlevania och Mega Man. Det första Castlevaniaspelet till Game Boy heter Castlevania: The Adventure och kom ut redan 1989. Det är hatat av många eftersom det är "såååå seeeegt". Men jag tyckte det var charmigt, man kan tänka på annat medan vår hjälte långsamt släpar sig genom banan. 

Jag tror faktiskt segheten är en bugg i programmeringen, då man ännu inte var så bra att programmera Game Boy spel i början. Man märker nämligen kring 01:30 in i video nedan, att när fienderna är borta flyter det på bättre. Senare spel verkar ha kompenserat hårdvarubegränsningar med flimmer istället för slowdowns. 

Hur som helst klarade jag av det efter några veckor, och det är det enda Castlevaniaspelet jag klarat. Det indikerar ändå att det är rätt bra, för jag tröttar snabbt på spel. Som jag sa till någon som klagade "man får se det mer som ett pusselspel än ett actionspel". Det inte är jättesvårt eftersom man inte behöver börja om från början om man blir game over. Svårigheten ligger nog mest i att inte tröttna innan dess.

Sen ville jag försöka klara åtminstone ett Mega Man spel. Jag beslutade mig för att spela genom Mega Man i kronologisk ordning, och började med Dr Wilys revenge, ett spel som utkom 1991, och ta bossarna i kronologisk ordning också. 

Vad jag inte visste är att i Mega Man ska man ju använda bossarnas vapen mot varandra. Istället kämpade jag i veckor mot Cutman med enbart blastern. Det kändes verkligen som i denna japanska musikvideo som kom ut ungefär vid den tiden.

Jag vet inte hur långt jag kom innan jag förstod att man kunde byta vapen. Det var vid något senare tillfälle efter Cutman, när man behöver flyga upp och då använda plattformen. Det tog ändå ytterligare flera veckor ta sig genom spelet.

Numer är jag såpass erfaren med spel att jag provar alla möjliga knappkombinationer...

När jag började med Japanspel började jag spela Famicom spel, eller "NES" som man säger i resten av världen. Jag hade inte samma emotionella känsla till Famicom så jag tröttnade snabbt på de flesta spel, men det fanns några som jag spelade mer intensivt. Ett av dem var Gradius, som jag rankar som ett perfekt spel i sin genre. 

Dör man tappar man alla powerups, vilket gör att man i princip måste börja om. Jag kom ändå till precis i slutet, då en dörr stängs bakom en och i panik tryckte jag bakåt och flög rakt in i dörren och dog. Så jag rankar detta som "hedervärt försök". Att jag spelade så länge trots att jag inte annars spelar schumps visar hur bra detta spel är. Musiken och miljöerna gör sitt.

Ett av få andra spel jag hade en längre session med var det som i Europa hette Robo Warrior, och i Japan Bomber King. För 11 år sedan gjorde jag denna video.

När man väl förstår sig på kontrollerna, och tillåter sig att titta i en guide, är spelet aldrig för svårt, enligt min mening. Man får undvika dö och låta saker ta sin tid, vilket är den typen av spel som fungerar bra för mig. Jag satt en hel natt och framåt morgonen hade jag kommit till sista världen, jag gav mig en timme (eftersom jag måste testa spel med famicom konsolen var jag tvungen stänga av det sen) och lyckligtvis klarade jag det under den tiden . Det var en av mina bästa Famicom-upplevelser och jag kan rekommendera gejmers att ha en RoboWarrior session. Det är nästan magiskt när solen håller på att gå upp samtidigt som RoboWarrior lämnar planeten.

Förutom det var det inte så många spel jag orkade ta mig genom. Ett var game boy spelet Bakuretsu Senshi Warrior, som på engelska fick heta Cyraid. Det är som Donkey Kong men mindre gulligt, och konstigt nog hatar folk det.

Denna typ av lite långsammare action/plattform med pusselelement har alltid varit min favorit, sedan jag spelade Lode Runner som barn. Eftersom man inte behöver börja om från början när man blir game over är spelet inte jättesvårt, men jag tror många tappar tålamodet för de inte förstår vad de ska göra. De flesta ogillar spel där man måste tänka lite.

Sista spelet att nämna är det japanska Super Mario Bros 2, även känt som Lost Levels. Att spela det på originalhårdvara är betydligt svårare än att spela det i Mario All-Stars. För det första för att man inte kan spara, men även för att man fysiskt rör sig annorlunda än i det gulligare All-Stars.

Det är svårt men ändå ett välgjort spel, och att ha närmare 100 liv gör det inte omöjligt. Jag gjorde tricket i början som ger en massa liv (jag lyckades inte hålla räkning på hur många exakt) och sedan hade som mål klara det. När jag nådde sista banan 8-4 hade de flesta försvunnit, och sedan försvann de ett efter ett till jag var nere under 10. Jag började göra dumma misstag och utgick från att det skulle bli ett hedervärt fiasko liknande Gradius, men här är videon.

Igen speedrunning direkt, men sablar vad nervös man blir, även av att titta på det... Som när timern rör sig mot 100 sekunder och jag står och väntar på att den snurrande eldgrejen ska hamna i rätt position (om man hoppar för tidigt loopar banan)... 

En Mario 2 session kan jag också rekommendera varje seriös gamer.

Numer har jag inte tid spela och moderna spel intresserar mig inte så mycket så det här blir nog enda inlägget jag gör av detta slag. 

Mario 64 uppskattning

 Min dotter tyckte jag borde rädda prinsessan i Mario 64, något hon sett i de youtube klipp hon tittar på. Så jag fick sätta mig och försöka ta mig genom Mario 64 till N64, ett spel jag inte spelat innan, utom för att testa handkontroller. Jag brukar testa dem med Mario 64 för det är lättaste sättet se om spaken är responsiv. (Man använder visserligen inte styrkorset men jag har aldrig haft en handkontroll med dåligt styrkors)

Faktiskt har jag bara spelat ett N64 spel tidigare: Banjo Kazooie. Jag gjorde några videos för Japanspels youtubekanal. Det var i och för sig ett fantastiskt spel men jag hann inte spela färdigt det. Det är också enormt långt.

Eftersom jag inte spelat Mario 64 tidigare kan det kanske vara av intresse beskriva hur det är att spela spelet för första gången. Givetvis spelade jag på originalhårdvara, och på japanska.

Mario 64 går för bra för barn att spela också. Min dotter kan inte spela 2D-spel för att hålla nere springknappen och hoppa samtidigt är för svårt. Men att springa i Mario 64 är lättare och hon kan även hoppa på goombas. 

Handkontrollen hon använder är en ASCII handkontroll med samma spak som originalet. Man kan dessutom ställa in turbo på alla knappar. Ingen ville dock köpa den. Folk är ofta skeptiska till allt som inte är original, oavsett hur bra man försäkrar det är.

Mario 64 är ett klassiskt spel som rankas som ett av de bästa N64. Det är uppenbart att de lagt mycket möda på att se till allt fungerar optimalt -- att det aldrig är för svårt men heller inte för lätt. Det tog mig några månader spela genom allt och ta 120 stjärnor, och kanske hälften så lång tid klara Bowser. Nu är jag inte någon gamer så man kan säkert klara det snabbare.

Att spela på japanska fungerar dock inte helt bra. Även med Googles översättningsapp är det ofta alltför kryptiska ledtrådar man får. Hade jag inte kollat på youtube klipp ibland så hade jag nog inte kunnat klura ut det. Även om man spelar på engelska tror jag det är osannolikt man kan hitta alla 120 stjärnor på egen hand.

Står det verkligen så i engelska versioner? 

Den främsta svårigheten ligger i att hitta var stjärnorna finns, men en del stjärnor kräver också att man är bra på att spela. De är inte enormt svårt, men banan med den flygande mattan måste jag ha ägnat 20 timmar åt, liksom banan med klockan. På klockbanan var jag tvungen googla för att förstå att man kan hoppa in i den på olika tider för att få klockan stanna eller gå i annan takt. 

Det frustrerande med Mario 64 är ändå kontrollerna, fastän de verkligen gjort sitt bästa. Jag gissar att handkontrollen specifikt designats för Mario 64 och kamerastyrning. Ändå är det ofta klurigt att göra enkla hopp från en plattform till en annan, eftersom kameran kan få avstånden verka annorlunda än de är. Efter månaders spel hoppade jag fortfarande ner för stup och det känns dumt att ett hopp på några centimeter kräver att man placerar sig rätt, vänder sig åt rätt håll, och sedan få till en kameravinkel som visar avståndet. 

En annan sak jag också insett är hur dåliga spakarna på N64 handkontroller är. Efter någon månad börjar det göra ont att använda spaken för man får trycka hårdare på den. Undrar om kidsen på 1990-talet önskade sig handkontroller i födelsedagspresent? 

Det ser helt klart lättare ut när man tittar på videos. Mario 64 har fortfarande en aktiv spelcommunity som försöker med alla möjliga och omöjliga saker. Nyligen såg jag en video som beskrev den förste spelaren som klarat av spelet utan att använda A-knappen. Det tog honom mer än 40 timmar.

När jag började sälja japanska spel kring 2013 var Mario 64 ett populärt spel för speedrunners. De köpte en japansk N64 konsol och Mario 64, i syfte att försöka klara det så snabbt som möjligt. Jag vet det var speedrunning bland annat för att de alltid efterfrågade första versionen av spelet, "INTE shindou versionen". Shindou versionen har nämligen inte BLJ-buggen som gör man kan klara spelet med 18 stjärnor, eller vad det nu är.

Att den japanska versionen är populär beror på att den japanska texten är kortare, vilket gör att det går något snabbare ta sig genom spelet, om jag förstår det rätt. 

Shindou versionen är alltså rumble pak version. Det är lätt att se för de har olika etiketter. Egentligen är det ingen större nytta att spela Mario 64 med rumble pak, men det är en kul grej, särskilt som det bara såldes i Japan och är lite ovanligare. I början sålde jag rumble pak versionen dyrare, men sen blev speedrunning populärt och då sålde jag första versionen dyrare.

De senaste åren har intresset för speedrunning avtagit, och jag har sänkt priset på Mario 64. För närvarande 199 kr för en lös kassett. Kanske har folk tröttat på speedrunning eller så spelar de numer på emulator, everdrive eller nåt annat sätt. 

Hur som ett utmärkt spel och jag förväntar mig att boxade japanska N64 kommer gå upp i pris, även sådana som Mario 64. Boxarna är kanske de största pappboxar som gavs ut till populära konsoler (minus specialutgåvor). Man kan fråga sig varför de gjordes så stora just i Japan men det är åtminstone estetiskt tilltalande. 

Sega Saturn appreciation

Det var så länge sedan jag skrev att det är värt skriva något om Sega Saturn igen.

En sak med Saturn jag ofta funderar över är hur deras dåliga launch i USA i princip innebar slutet för SEGA som konsoltillverkare. Från en genialiskt aggressiv kampanj som Segas dåvarande USA-chef drev för Mega Driven ("genesis"), som innebar att man sänkte priset på konsolen och sålde spelet tillsammans med Sonic, plus alla välkända reklamer med budskapet "Sega does what Nintendon't", så tog en ny chef över när Saturn skulle släppas.

Den nye chefen beslöt att tidigarelägga släppet av Saturn, för att komma före Playstation. Problemet med detta var att ingen av de stora kedjorna var beredda och de bojkottade då Saturn. Dessutom fanns knappt några spel klara. 

När Playstation sedan släpptes som planerat blev det en enorm succé. Allt medan Sega gick kräftgång och bland annat vägrade ta in några av de bästa japanska titlarna, som Grandia. 

Den europeiska marknaden följde i princip den amerikanska. Hade Saturn blivit stor i USA och tagit in spel som Grandia så hade Saturn sannolikt blivit mer populär i Europa. 

I Japan sålde Saturn faktiskt bättre än Nintendo 64, om än knappt (cirka 5 miljoner sålda konsoler för båda) 

Vad som gör Saturn rolig är att den, till skillnad från N64, har ganska många udda spel. Men det krävs att man har tillgång till de japanska spelen. De spel som kom till Europa är, enligt min mening, torftiga. Detta inkluderar även de mer kända titlarna, som Panzer Dragoon, Daytona, Nights into Dreams, Sega Rally och Virtua Fighter. Alltså de spelen som Gamereactor nyligen utsåg till de bästa Saturn spelen. 

Jag säger inte att spelen är dåliga, men jag tycker inte heller de är något speciellt. Kanske är det just för att de är kända som mitt intresse för dem minskar. Men jag tycker också att den typen av pseudo-3d-spel visar på Saturnens begränsningar snarare än dess styrkor. Det finns bättre spel i alla kategorier. Flera 2d-fightingspel, som X-men-serien. Det finns 3d-fightingspel som Dead or Alive. Det finns FPS som Die Hard (två stycken till och med). Plattformsspel som Astal och Silhouette Mirage. 

Och det finns fantastiska scrollande shooterspel, varav flera är väldigt dyra, men Layer Section är ett exempel. Det finns även kompileringsspel av Parodius, Twinbee och Gradius. (mina favoritserier)

Jag kan nämna fler spel men folk brukar inte gilla det jag gillar, så...

Här exempelvis det absurda Yellow Brick Road:

Här fightingspelet, eller vad man ska kalla det, Savaki som jag ägnade en kväll åt att spela genom:

Sen är spel som Virtua Cop eller någon av de andra ljuspistolspelen perfekta som "pick up and play"-spel. Eller Saturn Bomberman, med stöd för upp till 10 spelare. Det är förstås inte mycket nytt i det, men jag tycker i alla fall att det är roligt. 

Andra kul titlar är exempelvis Three Little Dwarves, Braindead 13, Nanatsu Kaze no Shima Monogatari. Margic Carpet spelade jag mycket av, liksom Destruction Derby, och till och med äventyrsspel som D no Shokutaku och Enemy Zero som få verkar uppskatta. 

Det är sånt jag tycker är det roliga med Saturn, snarare än det fåtalet spel som kom hit och känns allmänt "meh".

PS1 hade visserligen också många kul udda spel, men jag tror att PS1 hade ett sånt överflöd av spel att man känner sig överväldigad. Till Saturn finns ju faktiskt möjligheten att samla på sig allt bra och spela genom det. Totalt släpptes 1028 Saturn spel (ungefär lika många som till Famicom), men av dessa släpptes 775 endast i Japan. 

Till PS1 släpptes många fler spel, så många att jag hittar olika uppgifter. Många spel släpptes dessutom i flera utgåvor, budgetversioner osv. Det släpptes minst sex NBA Live spel, och åtta olika Madden NFL. Eller kanske beror det på att Saturn spel känns lite stiligare? Att Saturn konsolen känns stiligare än den väldigt enkelt designade PS1?