Min dotter gillar Mario. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tog hem Mariofigurer och så började hon av någon anledning titta på Youtubeklipp på Mario och Peach. Hennes favorit är videos i 8-bitsgrafik där Peach blir gravid och Mario ska köra henne till sjukhuset. Väldigt märkliga saker men ändå fascinerande.
Hon tycker hela tiden jag ska ta hem spel, och spel har jag ju många av. Det är dock inte helt lätt hitta spel som en femåring kan ha glädje av.
Efter att ha spelat klart Mario 64, där hon uppmanade mig ta alla 120 stjärnor, tog jag hem Mario Sunshine och Paper Mario: The Thousand Year Door (ttyd) till gamecube.
Jag får säga det är väldigt praktiskt att spela GC spel på Wii, särskilt som man då får ut komponentbild, och Wii får plats på hyllan, till skillnad från GC. Enda nackdelen med Wii är att det är lite krångligare koppla in om man redan har flera konsoler, som är fallet på mitt jobb.
Hur som helst var vi pepp inför Paper Mario och Mario Sunshine. Eftersom Paper är ett RPG trodde jag det skulle vara jobbigt på japanska, medan första intrycket av Sunshine var väldigt positivt. Men det visade sig snart vara tvärtom. Paper Mario är ett härligt spel som får mycket kärlek online, medan Mario Sunshine är svårkontrollerat och allmänt frustrerande.
Båda spelen finns på Switch för den som har det. Switch versionen av Paper Mario har gjorts lättare för att förhindra vissa frustrerande moment, som att man när man kommit till allra sista bossen måste traska hela vägen genom slottet igen om man vill köpa på sig föremål. Något jag var tvungen göra och det tog närmare en timme att gå tillbaka, köpa föremål, och sedan gå genom slottet ännu en gång för att bekämpa alla fiender ännu en gång.
För att vara ett RPG skulle jag ranka Paper Mario som "very easy", förutom slutbossen där jag dog två gånger trots alla möjliga items, enbart genom otur. En strid mot slutbossen tar minst 45 minuter, varav 20 minuter är cutscenes man inte kan skippa. Men det indikerar väl också varför Paper Mario är så underhållande att man går med på att spela samma utdragna strid flera gånger.
Mitt minne av RPG från 1990-talet är att de var svårare då. Man dog hela tiden, fick ägna flera timmar åt level-grinding, var tvungen testa sig fram för att hitta exakt vilket angrepp som skulle användas mot varje fiende, och att man i princip inte kunde använda "flykt" utom mot de allra enklaste fienderna. Kanske har RPG blivit enklare, eller så är det bara typiskt Mariospel att vara spelbara för såväl barn som äldre.
Det var därför jag inte hade så många items när jag kom till slutbossen, eftersom man i princip alltid klarar sig ändå. Förutom slutbossen dog jag kanske fem gånger allt som allt.
Att spela det på japanska var inga större problem, utom vid ett fåtal ställen där en översättningsapp var nödvändig. Jag fick använda en strategiguide väldigt ofta men det var roligt ändå, och jag tror jag hade behövt en guide även om det varit på engelska.
Min svåger undrade varför jag inte spelade med ROM på en moddad Wii. Vi säljer ju moddade Wii som kan spela ROMs och är regionsfria, med mera. Jag sa att jag inte spelar sånt. Jag vet inte varför, men att spela ROMs har aldrig känts roligt. Jag har bara gjort det en gång i början av 2000-talet men det kändes så tråkigt. Sedan dess spelar jag bara spel jag har fysiskt på kassett eller CD.
Det är något med ROMs som gör att de känns som "slit och släng". Man testar ett spel i fem minuter och tröttnar och går över till nästa. Spelar man det på fysisk hårdvara får man mer respekt för det. Man tvingas sätta sig in i det på ett annat sätt. Det är som att scrolla genom Netflixfilmer, titta fem minuter, tröttna, gå in på nästa, osv.
Efter att ha klarat Paper Mario gav vi oss så in på Mario Sunshine. Sunshine är ett vackert spel med bra musik och till en början är det kul att springa runt och spruta bort gegga. Men rätt snart frågar man sig varför det är så svårt att ta sig runt. Det är intressant läsa recensioner och se videos, för det är inte svårt att hitta videos som beskriver varför de hatar spelet.
Det videon här tar upp är att Mario är väldigt "slippery", alltså att han halkar runt. Att närma sig kanterna innebär en risk att trilla ner.
I bilden ovan bör man hålla Mario precis i mitten av gången. Han rör sig snabbt, ryckigt och klumpigt, och trillar han griper han inte tag i kanten som på Mario 64. Han har en vattenspruta som gör att han kan flyga omkring men den är inte helt lätt att styra.
Som videon säger så är Mario Sunshine svårt på ett sätt man inte uppskattar, på ett frustrerande sätt som gör att man blir arg och irriterad av att spela.
Jag har inget emot svåra spel. Faktum är att jag klarat det Mariospel som brukar rankas som svårast, nämligen det japanska Mario 2 på originalhårdvara, så det hade varit kul klara av det som brukar anses vara det svåraste 3D-mariospelet, alltså Mario Sunshine. Men känslan efter att ha hittat en ny Shine är så "meh" att jag inte känner någon entusiasm att sträva efter nästa.
Det kan jämföras med Mario 64 där kunde ta mig en vecka att lyckas ta vissa av stjärnorna (t.ex. den sista stjärnan på flygande mattan) men där det ändå kändes roligt spela. Att misslyckas ta sig upp till toppen av en bana i Sunshine pga man inte kan få vattensprutan att flytta Mario känns bara plågsamt och tråkigt. Jag har tagit 22 shines och av dem var det kanske kanske fem som var roliga.
Spelade man Mario Sunshine på Gamecube när det släpptes blev man säkert bra på det efter några månader. Det är också sådana spelare som verkar uppskatta spelet mest, nostalgispelarna. Inget ont om dem men jag är inte i en ålder och familjesituation som gör det till ett alternativ.
Just nu spelar vi istället Luigi's Mansion vilket är roligt för hela familjen. Jag kanske återkommer om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar